This and all episodes of this podcast are available to study as a lesson on LingQ. Try it here.
Since the glory days of pop group ABBA, and the days of the perhaps not so glorious, yet important, pop group Ace of Base, Sweden has come to develop into one of the world’s leading nations when it comes to music export. For its size, it has an impressive arsenal of professional and internationally recognized music producers and song writers, giving the world hit after smashing hit. André and Anders discuss the Swedish pop wonder.(Sedan ABBA’s gyldene dagar, och sedan den kanske inte så gyldene, men ack så viktiga, popgruppen Ace of Base, har Sverige kommit att utvecklas till ett av de ledande länderna i världen när det gäller musikexport. För sin storlek har det en imponerande arsenal av professionella och internationellt erkända producenter och låtskrivare som tillhandahåller världen med hit efter hit. André och Anders diskuterar det svenska musikundret.)
André: Okej välkomna till ännu en podcast med André och Anders. Förra podcasten så pratade vi om midsommar, och sill framförallt, och ett av företagen som levererar sill heter ju Abba här i Sverige.
Anders: Ja just det.
André: Mm, och då är ju inte steget långt till den svenska popgruppen ABBA, så vi tänkte prata lite om svensk musik i denna podcast helt enkelt.
Anders: Mm, Sverige är ju faktiskt ett ganska stort musikland.
André: Ja det är ju det.
Anders: Har blivit, man kan säga att innan ABBA var det väl kanske inte det?
André: Det var…Vi har ju…Vi hade visserligen vissa grupper på 60-talet som rönte vissa framgångar men…
Anders: Hepstars.
André: Hepstars, Tages, men jag är lite osäker på hur de stod sig liksom utomlands.
Anders: Jag tror väl mest att de var inom Sverige, var de inte det? De körde ganska mycket covers och sånt också?
André: Ja, och dessutom, alltså de kopierade ju väldigt mycket av Rolling Stones och Beatles sound och låtskriveri eller så.
Anders: Ja.
André: Ja, men…
Anders: Sen kom ABBA.
André: Sen kom ABBA, och ABBA var ju ganska utskällda från början för att vara kommersiella.
Anders: Ja, och lite töntiga sådär va? Jämfört med Tages och Hepstars.
André: Det tål ju att sägas att på 70-talet i Sverige så hade vi en ganska stark vänsterrörelse, kan man väl säga.
Proggrörelse som det heter, där man absolut inte fick liksom visa att man vill sälja skivor, eller göra hittiga låtar eller så, utan man skulle liksom vara förankrad i det…
Anders: Ideologiska.
André: Ideologiska, alltså musiken skulle vara väldigt politisk liksom.
Anders: Ja.
André: Texterna var tvungna att handla om konkreta politiska saker. Och att då göra en låt som heter ”Ring, ring” var väl kanske ganska provocerande i det klimatet.
Anders: Ja, det var det nog. Och också, jag menar deras utstyrsel.
Även om deras kläder och sådär var väldigt extravagant så var det ju inte på något sätt provocerande, det var ju inte glamrocksprovocerande sådär utan det var ju helt enkelt bara lite, ja, glättigt helt enkelt.
André: Ja, jovisst. Alltså det är ju svårt, om man jämför med dagens samhälle, dagens musikaliska klimat, så är det ganska svårt att se den…Att man kunde bli upprörd av ABBA liksom.
Anders: Ja, ja, precis, precis. Men sen, de slog ju igenom internationellt stort.
André: Med Melodifestivalen.
Anders: Mm, melodifestivalen.
André: ’72. Anders: ’72.
André: Med…kan du låten?
Anders: Ja, vilken var det? Var det…Det var ”Mamma Mia” såklart?
André: Nej.
[laughs]
Anders: Var det ”Dancing Queen”?
André: Nej.
[Laughs]
Anders: Vilken var det?
André:”Waterloo”.
Anders:”Waterloo” var det ju såklart! [laughs]
André: Alltså det var det internationella…
Anders: Ja, just det.
André: Men sen tror att de…De deltog väl ett år innan med ”Ring, ring” också?
Anders: Vann dem då också? Nej det gjorde de inte då nej.
André: Ja tror de kom trea.
Nu visar vi vår okunskap om sådana här, kalenderbitar-grejen…
Anders: Jaja.
André: Ja, men i alla fall. De bildades alltså ’72. Anders: Ja.
André: Och upplöstes ’82. Anders: En kort karriär alltså.
André: Ja, eller?
Anders: Ja, jag vet inte.
Men vi kanske bara kan använda ABBA helt enkelt som prototypen för det som senare skulle kunna, skulle bli…
André: Det svenska musikundret.
Anders: Ja, den svenska musikexportens, ja undret, ja, som det har kallats.
André: Som oftast…Politiker kallar det ju det oftast.
Anders: Ja, det började väl också med, 90-talets ABBA, Ace of Base, och så där, det var väl då de började mynta det här begreppet?
André: Ja, Roxette innan det.
Anders: Roxette.
André: Dr. Alban. [laughs]
Anders: Dr. Alban.
André: Nej, men precis.
Anders: Det finns en väldigt blomstrande musikscen i Sverige faktiskt.
André: Ja, det gör det.
Anders: Dels har man ju liksom den här, den kommersiella delen av svensk musikexport.
André: Ja, just det. De här producenterna och låtskrivarna som placerar låtar till utländska artister som .
Anders: Ja, Backstreet Boys, Spice Girls.
André: Britney Spears.
Anders: Britney Spears.
André: Ja.
Anders: Vad har vi där. Dennis Pop och Max Martin?
André: Ja, precis. Och även faktiskt…
Anders: Cheiron-studion.
André: Ja, även också sådana här artister som har lite mer, vad ska man säga, trovärdighet som till exempel, det fanns ett svenskt popband som hette Popsicle ju på 90-talet…
Anders: Ja, just det.
Slog de utomlands också?
André: Nej, men i alla fall. Han som skrev låtarna, Andreas Mattson, han som sjöng.
Anders: Ja… Niklas Frisk också.
André: Niklas Frisk, ja men alltså de skriver också låtar till såna här ”hitgrupper”, pojkband och flickband och så.
Anders: Ja, Brolle Jr, och så.
André: Ja, just det. Och A-Teens, och Carola har faktiskt Andreas Mattson skrivit låtar till.
Anders: Ja, ja.
En människa som, som person är ganska ”creddig” i brist på bättre ord eller, ja som du säger trovärdig.
André: Som har ett högt anseende bland…
Anders: I båda världar.
André: De som har någon koll på musik i Sverige, i alla fall.
Anders: Ja, just det.
Så att det är en del av…
André: Och sen har vi den här då liksom, independentscenen då. Indiescenen också.
Anders: Den är ju också väldigt känd faktiskt.
Svensk indie är ju ett, liksom, begrepp utomlands också.
André: Ja, definitivt. Och alltså det finns ju till och med dedikerade klubbar utomlands, alltså både i USA, England, Tyskland som bara inriktar sig på svensk indiepop som det kallas då.
Anders: Ja, precis.
André: Det är ju lite anmärkningsvärt.
Anders: Ja det är…
André: Och som svensk så är det svårt att förstå det faktiskt, tycker jag.
Anders: Ja, man pratade ju förr kommer jag ihåg i alla fall, alltså när det här var på tapeten så att säga, jag menar när det här fenomenet så att säga uppmärksammades i media så brukade man härleda det till att det inte…Till Sveriges tristess på något sätt, och vädret och så vidare, att ungdomar helt enkelt går in i replokalen och bildar ett band, att det där var en del av förklaringen, och den kommunala musikskolan.
André: Ja, och just att det finns så många trista småstäder i Sverige.
Anders: Ja.
André: Alltså för oftast är det så att de, om man säger de största…Alltså de som har rönt mest framgång är inte de…Det är många som kommer från mindre städer som liksom har flyttat till Stockholm eller Malmö som, för det är där den kreativa grogrunden har funnits.
Anders: Var inte det Stockholmssyndromet? Att inget av de största banden kom från Stockholm som man skulle kunna tänka sig.
André: Nej, det är bara inflyttade.
För jag menar bor man i Stockholm finns det nog mycket annat att göra, så man kanske inte väljer det där att gå in i en replokal och börja skapa musik, medans bor man i Älmhult [laughs], då har man inget bättre för sig liksom.
Anders: Nej, det var en tänkbar förklaring, jag tycker den låter rimlig också.
André: Ja jag tycker det.
Anders: Sen har det blivit lite av en klyscha faktiskt. Många nya band som i intervjuer framhäver just vilken vardagstristess de har genomlidit under hela sin uppväxt, alltså det har blivit ett attribut också på något sätt.
André: Ja, men faktum är att det är ju, just om vi tar klimatet, att det är en skillnad på, på något sätt, banden som kommer från kallare klimat och de som alltså, kommer från ett varmare. Jag tror faktiskt det.
Anders: Jo, det kan man…Det är precis som det norrländska språket och så är mer melankoliskt än skånskan, på samma sätt kanske den nordiska musiken är mer melankolisk än vad låt oss säga sydfransk musik är, är det en rimlig hypotes?
André: Precis, melankolin har ju också ofta tagits fram som ett liksom, Sveriges främsta redskap i…
Anders: I skapandet.
André: I skapandet, att det finns något speciellt i melodierna som är melankoliskt liksom.
Anders: Ja, en slags folksjäl som kommer till uttryck.
André: Ja, visst och det är också, just melodier är väl väldigt viktigt i svensk pop överlag.
Anders: Ja, det är det. Absolut. Melodin är nog, ja nästan…Ja det är ju inte viktigast men många…Jag tror melodin är väldigt säregen faktiskt, jag tror man kan spåra en svensk eller nordisk…
André: Melodisläkte liksom?
Anders: Ja, det tror jag faktiskt man skulle kunna göra.
André: Ja, men det är ju inte märkligare än att det finns…
Anders: Nordamerikanska rötter. Alltså nordamerikanska rockband/popband låter inte likadant som Skandinaviska popband.
André: Nej, och det låter inte likadant som arabiska band heller, eller musik.
Anders: Precis.
André: Så att, nä men visst, det är ju sant. För det är ju ofta det man har hört också från utländskt håll, när de pratar om svensk musik, att det är just det här; melodin och melankolin liksom.
Det bitterljuva i…Det finns i ABBA, det finns i Popsicle, det finns i många av indiebanden också. Alltså det finns något slags släktskap där.
Anders: Ja, det gör det. Och det där bitterljuva gäller ju också texterna litegrann tror jag. Alltså någon form av underfundighet ofta, lite sådär självmedvetet nästan. Nu ska jag inte tala för alla artister men jag har hört det från de källor jag har.
[laughs]
Anders: Nej men liksom…
André: Att det är någon form av vardagsrealism?
Anders: Det finns också en vardagsrealism och…
André: Det är inte ofta såhär texterna går ut på att man är störst bäst och vackrast.
Anders: Eller möjligtvis gör man det på ett ironiskt vis.
André: Ja.
Anders: Eller sådär. Jag vet inte det kanske inte är specifikt svenskt, men lite så…
André: Nej, det tror jag inte.
Anders: Jantelagsmässiga texter liksom.
André: Det finns ju även i lite brittisk pop också, samma grej.
Anders: Mm, fula killar gör popmusik för att få tjejer liksom.
André: Ja, nämen precis. Och det är roligt, för att jag har hört, vissa sådana här, framförallt killar då, brittiska sådana här singer-songerwriters som sjunger om svenska, att de vill flytta till Sverige, och svenska skivbolag. Det är lite roligt faktiskt.
Anders: Ja, det är väldigt…Det är underligt, men roligt att det blivit så.
André: Men det är väl samma sak som att en svensk kan vara en angofil liksom. Ha en hangup på Storbritannien och dess musik.
Anders: Ja, det är ju inte helt ovanligt. Andres Lokko.
André: Ja, precis. Yes.
Anders: Och det är ju inte heller konstigare än att tyskarna har sin techno liksom, kan man säga.
André: Nej.
Ja.
Det finns mycket att säga om detta, men vi får hålla oss inom tidsramarna.
Anders: Vi får hålla oss inom ramarna.
André: Då tackar vi för oss.
Anders: Tack, tack.
André: Hej!
Swedish LingQ Podcast 