Want to study this episode as a lesson on LingQ? Give it a try!
Probably because none of them are fit enough to participate, André and Anders this week somewhat bitterly discuss the phenomenon of sports. Although they find the group dynamics of fans and teams fascinating, discontent is expressed at the fact that Swedish state television annually broadcasts a seven hour long skiing race, while almost never broadcasting live from artistic equivalents such as festivals and concerts.(Antagligen för att ingen av dem är i tillräckligt bra form för att delta diskuterar André och Anders den här veckan lite bittert fenomenet sport. Även om de finner gruppdynamiken hos fans och lag fascinerande, så uttrycks ett missnöje med att Sveriges Television årligen sänder ett sju timmars skidlopp, medan de nästan aldrig sänder live från konstnärliga alternativ som festivaler och konserter.)
André: Ja, nämen jag är ju väldigt sugen på det här ämnet, framför allt att, jag gillar ju inte sport.
Anders: Du gillar inte idrott alltså?
André: Nej. Alltså jag gillar ju ut…Det kan vara gött att utföra idrott. Redan här motsäger jag mig själv. Jag gillar ju inte själva företeelsen, alltså den sociala och mediala cirkus som är kring sport. Och framförallt då fotboll och ishockey och sånt här som är ganska stort i Sverige.
Anders: Det kan jag, då kan jag hålla med om det, eller ja det kan jag göra på ett sätt. Men jag är lite tvärtom. Eller egentligen inte, men jag gillar inte ens att utföra sport.
André: Nej, jag gör inte det heller. Jag har inte gjort det på typ 15 år. Jag spelade golf ett tag.
Anders: Gjorde du det?
André: Ja.
Anders: Det är en ju en himla sportig sport också…
André: Promenerade och så. Nämen…
Anders: Jag har faktiskt ett förflutet inom sportvärden.
Jag spelade fotboll när jag var barn. Jag spelade fotboll, jag spelade innebandy, jag spelade badminton. Och jag var med i sån här idrotts…Friidrottsskola var det nog som man gick i några veckor.
André: Jo, alltså jag har nog ungefär samma syn på sport som jag har på religion, alltså att det är en, någonting som ger, skapar mening åt folk i ett gruppsammanhang. Man slipper liksom tänka, utan man kan bara ge sig hän åt det här fotbollslaget, eller den här guden. Alltså så. Man slipper egentligen ta itu med sig själv. Eller så.
Anders: Det är en distraktion alltså?
André: Ja, och det är inget fel med det egentligen, men, alltså man kan ju definitivt ha en personlig tro eller så och man kan utöva, det är ju gött att utöva sport.
Anders: Man kan spela i ett Korplag?
André: Ja, precis. Men hela den här gruppdynamiken som uppstår och de sociala koderna och sånt, ogillar jag skarpt.
Anders: Ja, det gör jag med. Det är synd att det ska behöva oundvikligen…Alltså sport är ju på något sätt ändå den mest inskränkta världen vad gäller normer. Alltså det har aldrig någonsin funnits en homosexuell världskänd fotbollsspelare. Ännu mindre en hockeyspelare liksom. Friidrottare? Eller?
André: Nej, jag vet inte. Jag har ingen…
Anders: Och hade det varit så att någon i Barca, eller något annat känt fotbollslag gick ut med det, vad hade hänt då tror du? Hade det gått liksom?
André: Nej, jag vet inte. Var det inte någon som kom ut? Nej, jag kommer inte ihåg.
Anders: Nedtystat…
André: Den är väldigt homofientlig känner jag. Kanske framförallt fansen. Alltså det finns många puckade fans.
Anders: Ja, det gör ju det…
André: Fanatiska människor verkligen.
Anders: Men på ett sätt skulle man kunna jämställa den hysterin med, är det inte bara ett generellt mänskligt fenomen?
Att människor gillar att ägna sig åt saker i grupp? Religion, sport, men även låt oss säga musik alltså.
André: Jo, absolut.
Anders: Och då skulle jag vilja säga att det finns musik som, ja som hårdrock, metal där själva grejen…
André: Jaja, absolut, det är precis samma sak. Själva företeelsen är nästan viktigare än musiken i sig.
Anders: Ja, det är den kollektiva urladdningen som är det viktiga, kanske…
André: Ja, men liksom såhär, människor kan inte umgås och bara vara sig själva utan de måste ha någon form av ”connection” alltså samlingspunkt.
Anders: Ja, det måste ju vara det som är… Det har säkerts gjorts massa studier på gruppdynamik i sportsammanhang, alltså sportpsykologi, idrottspsykologi.
André: Ja, definitivt.
Anders: Det kanske man borde läsa lite innan man uttalar sig.
André: Ja, du som är psykolog.
Anders: Ja, i synnerhet jag som läser psykologi.
André: Det borde väl finnas någon sådan, just gruppsykologifalanger där som…?
Anders: Ja, det finns ju idrottspsykologi liksom. Men det kanske mer, handlar mer om hur man får individen att prestera och så…
André: Och lag.
Anders: Och lag. Men ja…
André: Nä, men just det här, det får folk att sluta tänka känner jag. Nä, men att känna sig själv eller så.
Anders: Ja, man kan fokusera på något annat och andra.
André: Ja.
Fast det kanske är bra egentligen, jag vet inte. Det kanske är dumt att hela tiden vara så individualistisk.
Anders: Ja, jag menar, vad tycker du om marathonlöpare och sånt?
André: På något sätt känner jag större sympati för dem.
Anders: Du gör det ja?
André: Jag tror inte jag är en så bra gruppmänniska, utan det är nog det.
Anders: Det är en annan grej när man tänker efter. De typer av sporter som är väldigt individuella, kan man säga det? Eller ja, det kanske man inte kan?
André: Ja, men på något sätt tycker jag det är bättre.
Anders: Ja, men samtidigt som de sporterna inte kanske premieras lika mycket.
Alltså tjänar en marathonlöpare lika mycket som en klubbspelare i fotboll liksom?
André: Nej…
Anders: Alltså, de som är riktigt, riktigt individuellt…Nej, i och för sig, ja… Nej, det är klart eftersom de inte lika publik…
André: Men jag tycker att det finns en… Om man jämför till exempel fotboll och ishockey med tennis och golf så är ju tennis och golf lite finare sporter om man säger så. Medan fotboll och ishockey känns mer som arbetarklassporter, i alla fall ur ett…De som är intresserade av det så att säga…
Anders: Ja.
André: Medan folk som är intresserade av golf och tennis känns mer som en övre medelklass…
Anders: Ja, vad beror det på?
André: Jag vet inte.
Anders: Det kanske har att göra med att… Ja, individen är hyllad på ett annat sätt…Individualismen hyllas på ett annat sätt…
André: Mm, fast det gör den ju i lagsport också, då brukar man ju oftast lyfta fram en spelare som man ger lite extra, alltså Zlatan till exempel. Medans det är ju hela laget som gör, som får det att funkar.
Anders: Ja, det ser man ju verkligen när Zlatan spelar i det svenska landslaget.
André: Mm, nä men precis. Han kommer ju inte alls till sin…
Anders: Eftersom de andra inte vet vad de ska göra.
André: Nä, men precis. Så att det är lite löjligt. På något sätt känner jag större sympati för de individuella sporterna eller så även om jag inte är intresserad…
Anders: Ja, jag kan tycka att det är konstigt. Det har ju såklart med vad som är roligt att titta på…Jag kan bli lite…Jag har en gammal klasskamrat som jag inte längre har någon kontakt med nu, men som ägnade sig väldigt mycket åt terränglöpning och sånt, alltså tränade otroligt mycket, hans liv var att ut och springa ensam i de småländska skogarna i flera timmar liksom, varje vecka. Och idag är han Sverigeelit, han blev ju verkligen duktig, men det är ju ingen som vet vem han är. Och även om han blev Sverigeetta så skulle han ju behöva jobba deltid på något annat jobb för att kunna försörja sig som den idrottare som han ändå är. Och jag tror nog att han tränar fler timmar i veckan än vad Zlatan gör.
André: Jag tror nog det har att göra med också hur pass tittarvänlig en sport är. Alltså, terränglöpning, det är ju inte kul att kolla på liksom, på samma sätt som tennis är underhållande.
Anders: Nej.
André: Det finns en helt annan spänningsfaktor där.
Anders: Sporter med bollar är onekligen roligare att titta på, underligt nog.
André: Det är ju ingen som pallar kolla på ett helt marathonlopp.
Anders: Nej, det är möjligtvis folk som själv är marathonlöpare.
André: Det ser man ju om, friidrottsbevakning på TV…Man klipper in till marathonloppet ibland, när det har hänt någonting, när någon har tappat…stupat.
Anders: Blivit utmattad.
André: Ja, medans…Men jag menar en marathonlöpare är ju minst lika stor hjälte som en 100 meterslöpare.
Anders: Ja.
André: Men 100 meter är ju otroligt mycket roligare att kolla på.
Anders: Ja, det är det ju. Fast, inte jättekul att kolla på heller tycker jag.
André: Nej, det tar ju 9 sekunder och sen så…
Anders: Sen är det över. Men vilka laddade 9 minuter sen.
André: Va?
Anders: Vilka laddade 9 minuter det ändå är.
André: Ja…precis…
Anders: Sekunder!
André: Minuter! Då är man dålig!
Men i alla fall.
Anders: Det här var bara ett slag mot sport helt enkelt. Eller?
André: Ja, fast inte själva utövningen, utan…
Anders: Inte själva utövningen. Mer, man kan förundras över den hysteri…
André: Ja, framförallt hur mycket medialt utrymme den får. När jag tycker att andra uttrycksformer borde fått mer…
Anders: Mer utrymme.
André: Mer utrymme. Som till exempel musik…
Anders: Ja, det är ju inte ofta man strecksänder en festival, eller Roskildefestival, i public service-TV.
Medan man sänder 5 timmars Vasalopp varje år.
André: Mm. Och hela den här grejen med att idrottsföreningarna får så mycket pengar och, att man ska skola in ungdomar i fotbollsverksamhet i tidig ålder. Men det finns ingen motsvarighet för att…Ja, det finns kommunal musikskola, men den är ju otroligt…
Anders: Som vänder på varje krona liksom…
André: Ja.
Nej, jag tycker det är fel.
Anders: Sport är fel.
André: Nej, det skulle jag inte vilja säga men.
Anders: Nä.
André: Ja, vi kommer väl inte så mycket längre…
Anders: Allt är okej.
Om man vill utöva sport så får man göra det.
André: Ja.
Anders: Okej. Säger vi. Hej.
André: Hej.
Swedish LingQ Podcast 