André and Anders – Social Competence

Want to study this episode as a lesson on LingQ? Give it a try!

André: Då ska vi se.

Då kör vi ännu en podcast med Anders och André. Vi har ju haft ett litet uppehåll på… hur länge är det? Ett år? Anders: Ett och ett halvt år? André: Ett och ett halvt! Jaha, vad har du sysslat med under den här tiden? Anders: Jag har tänkt på det där och kommit fram till att det är lite ironiskt att vår sista podcast handlade ju om hur mycket vi föraktar arbetet.

André: Ja, och sen så blev du införlivad i arbetslivet. Anders: Ja, båda två fick ju jobb precis efter där. André: Ja, faktiskt. Det var den som gjorde att vi [laughs] kom in i ett riktigt hederligt förvärvsarbete. Anders: Precis. André: Ett ”åtta-till-fem”-jobb. Ja… Anders: Nej, men det är väl det… Jag har jobbat och du har väl också jobbat? André: Ja, och jag gör det fortfarande. Du är lite mer frilans nuförtiden? Anders: Ja, det är jag. Lite mer åt det hållet. André: Ja, det är gött.

Vad ska vi snacka om i dag? Anders: Vi skulle väl prata lite grann ännu en gång om arbetslivet va? André: Ja, om en speciell företeelse som har ”poppat upp” [anglicism] i media nu. Någonting som kallas social kompetens. Vi har stött på åtminstone tre artiklar som på något sätt problematiserar det här fenomenet. Vi kan ju dra lite bakgrund: det är ju så att för typ kanske 10-15 år sedan så blev det väldigt viktigt i jobbannonser att man eftersökte människor som hade social kompetens. Alltså, det blev nästan som att det var det viktigaste. Anders: Ja, jag kommer ihåg det fortfarande att när man gick… Jag gick väl i mellanstadiet kanske och man fick höra hur viktigt det var att man var socialt kompetent liksom.

Vikten av att kunna föra sig på en arbetsplats och kunna samarbeta och arbeta i grupp och sånt, var ju väldigt inne där ett tag, i mitten av 90-talet kanske? André: Ja, precis. Och då kan man ju ställa sig frågan vad det berodde på att den här egenskapen blev så viktig? Anders: Det låter lite klyschigt kanske att säga att det har med framväxten av tjänstesamhället att göra? Men det är väl där det ligger svaret va? Att det är viktigare… Alltså, fokus mer på individens person… [laughs] ”individens person”… André: Jo, men precis. Anders: Snarare än vad den utför liksom. Förr kunde man mäta arbete mycket tydligare i vad som uträttades mer än vad man kan nuförtiden. Kan man säga så?

André: Ja, jag tror också att själva arbetstiden har ju också förkortats. Eller det själva reella arbetet man gör på ett kontor, det är inte… Det består inte av 8 timmars hamrande på ett tangentbord liksom. Man jobbar kanske effektiv tid 4 timmar på en dag. Anders: Mm. André: Och då måste man ju… För att det finns ju kanske inte så mycket uppgifter att göra, alltså rent funktionella uppgifter, så därför måste man fylla de här andra timmarna med… Anders: Fika… André: Fika… och saker som då hamnar under begreppet social kompetens eller socialt ”utförande” så att säga. Jag tror det. För att… Bonden som plöjde sin åker 12 timmar om dagen hade inte tid att stå och babbla om ”vad ska jag köpa för Macbook?” [laughs]. Anders: Exakt.

Nej det kanske kan ligga något i det. André: Mm. Anders: I vilket fall som helst så är det en väldigt viktig egenskap att ha. Man ska kunna sälja sig själv liksom, på något sätt. André: Ja, men i alla fall, så har det ju nu den senaste tiden kommit fram… Skrivits kritiska artiklar om social kompetens. Och det tycker vi båda är bra, eftersom den här företeelsen har ju väldigt länge fått gå okritiserad, alltså ohotad. Man har liksom tagit det som ett obestridligt faktum att man måste ha den här egenskapen. Och det farliga med det är ju att den exkluderar ju människor som inte känner sig bekväma i sociala situationer. Anders: Ja det gör det, definitivt.

Och det jag skulle säga innan det blev fel i inspelningen… Är att i alla fall i mitt eget fall… När man söker ett jobb eller har sökt ett jobb, då är man ju alltid i regel övertygad om att man kan utföra själva jobbet som sådant, men man är ju alltid nervös. Och den nervositeten ligger ju oftast, jag tror den gör det för många människor, i huruvida man lever upp till den person man förväntas vara i en arbetssituation, om det så bara är en intervjusituation. För jag tror de flesta människor kan ju utföra de jobb som de söker. Alltså om man inte söker något otroligt specialist… André: Nej precis, läkare… Anders: Men ofta är det själva… Den sociala biten tror jag som folk är nervösa över när det gäller intervjuer. André: Ja.

Nej, för min del så känns det som att det är någon form av blyghet liksom. Och en av… Det finns en finsk professor i psykologi som heter Liisa Keltikangas-Järvinen som är citerad i en av de här artiklarna som… Anders: Jusektidningen… André: Ja, men hon är även citerad i DN, i en artikel av Erik Helmerson, som heter ”Hellre kompetent än social”. Men hon säger det, i alla fall, att blyghet är ett tecken på empati. För att en blyg människa har liksom en större empatisk förmåga och det är därför då den är tyst liksom, medan en översocial person inte alltid känner när folk är trötta på en eller så. Och det är ju skadligt för en arbetssituation om en människa tar upp social plats liksom i onödan. Anders: Bara för sakens skull.

André: Ja, precis. Anders: Det finns ju någonting tycker jag i själva begreppet social kompetens egentligen som reducerar det just till ett verktyg. Alltså, som om det är någonting man kan lägga sig till med eller öva upp och så vidare. Ja, det är det ju i och för sig kanske i viss mån, men alltså att man kallar det just en typ av kompetens. Det är att reducera mänskliga relationer på något sätt, är det inte det? André: Ja, verkligen. Det blir så falskt också om man ska öva upp det liksom fast man inte har det i sig. Alltså, det finns ju naturligtvis genuint sociala människor som behöver den bekräftelsen eller så, det är ju inget fel i det, men det behöver man ju inte koppla till arbete på det sättet.

Anders: Nej, det är ingen kompetens heller. Det är bara någonting man är. André: Det är en egenskap, som man är, som både har för- och nackdelar… Anders: Tvärtom är det väl de människor som kanske inte kallar sig socialt kompetenta som man ofta tycker är jävligt*, väldigt trevliga och… [*in this context the word ”jävligt” is equivalent to ”damn”, as in ”damn nice guy”. In other contexts, however, it can be taken for a curse word]. André: Ja, och som förmodligen också utför arbetet eftersom man inte lägger tid på massa ”fredagsfikediskussioner”… Anders: Nej, precis. Alltså, sådana diskussioner… Det kan ju vara kul att fika lite på fredagarna… André: Ja, naturligtvis.

Det är inte det… Anders: Men det kan ju inte vara hela världen om inte alla vill vara med på det där fikat. André: Nej. Och sen samtidigt vill man ju i och för sig inte ha en jäkla Sovjetstat heller där man sitter fastbunden i ett kontor 12 timmar om dagen och inte får… Nej men, nej det är inte det… Anders: Grejen är väl att det på något sätt har skapats, att det har blivit… Att man försöker krysta fram den här härliga stämningen. Och att man letar upp människor inte på basis av vad de kan, utan på just hur trevliga de är. André: Ja, precis. Både du och jag har ju erfarenhet av att jobba hemifrån. Det är ju en liten aspekt man kan lägga in på det hela.

För då tar man ju bort hela den här sociala kompetens-biten helt. Och jag tycker att det är jävligt* gött, för att då koncentrerar man sig enbart på jobbet och man skär bort allt det här runt omkring liksom. [*see note above] Anders: Ja, precis. Men jag brukar alltid ta på mig en skjorta ändå. André: Ja, ja…! Just det. Ställer dig vid spegeln och knäpper…slipsknuten såhär. Anders: Ja. André: Och sen går du till jobbet. Anders: Och sen simulerar jag att jag träffar en kund… André: Hälsar på hon i receptionen… Anders: Ja, exakt. André: Jaja. Anders: Nämen… André: Mm, jag tror vi har sagt det mesta nu.

Anders: Ja, det har vi absolut. André: Tack för oss. Anders: Tack, tack.